Ett dolt sår väntar på att blottläggas

Bertil Lundahl har besökt Kina vid ett flertal tillfällen sedan 1979 som student, gästforskare och reseledare. Här förmedlar han några intryck från sin senaste resa dit i mars 1991.

Anländer till Peking på morgonen efter drygt 8 timmars flygresa. Borta är den enorma blomsterprakten som dominerade staden under Asiatiska spelen i höstas. Livet verkar ha återgått till det normala, om man nu kan tala om normalt efter det som hände den 4 juni 1989. Massakerns återverkningar märks tydligt på alla lyxhotellen som byggts under 80-talet och som nu tvingas pressa priserna för att dra till sig de relativt få turisterna.
För den som rest omkring i Kina som student 197981 och bott på den tidens bättre hotell är det en märklig upplevelse att bo på dessa nya hotell som ifråga om lyx överträffar det mesta i Sverige. För tio år sedan kunde man få bo i svinkalla rum och serveras en frukost med risvälling, nudlar eller härsket smör med torrt bröd av en ointresserad servitör. Numera kan man äta en överdådig frukostbuffé i en roterande bar på 41:a våningen med magnifik utsikt medan serveringspersonalen svärmar omkring en. Livréklädda dörrvakter kastar sig över dörren till ens taxi och ropar ”Good evening, Sir” eller stundtals ”Good morning, Sir” även på kvällen.
Den Himmelska fridens torg är inte heller sig likt. Man håller på att bygga om kring Monumentet över folkets hjältar. Det förvånar mig att man inte gjorde det direkt efter massakern. Visserligen var torget nödtorftigt återställt på hösten 89, men fortfarande kunde man se spåren efter tanks som krossat de nedre trappstegen vid monumentet. Jag antar att de kommer att vara borta efter renoveringen. Borta är också jätteskulpturen av den oförargliga pandan som stod och vinkade mot Maos porträtt under Asiatiska spelen i stället för den demokratigudinna som stod där våren 89.
Men Mao själv är inte helt ute ur bilden. En man från Maos hemprovins berättade för mig att där har man åter satt upp Maobilder på många ställen. ”Mao var en stor ledare. På hans tid var det ordning i landet och inte som det är nu” sade han. Minnesmärken från kulturrevolutionen som Maomärken och Maos lilla röda säljs också, men i det fallet till turister. På marknaden mitt emot sidenaffären Yuanlong kan man köpa klockor med en rödgardist vars arm oavbrutet viftar med Maos lilla röda. Några av dessa klockor är liksom en del Maomärken nytillverkade av privata företagare som förstått att tjäna pengar på utlänningars intresse för den kulturrevolutionära personkulten kring Mao. Själv ligger den gamle kvar likt en vaxdocka i sitt mausoleum på den Himmelska fridens torg.
l Peking besöker jag och min grupp resenärer som vanligt också ett dagis. Barnen är ovanligt väldrillade den här dagen och reser sig flera gånger upp och säger i kör ”Goddag, gästerna”, när vi droppar in i deras arbetsrum . Skillnaden mellan svensk och kinesisk pedagogik framstår plötsligt på ett tydligt sätt när jag ställer mig framme vid tavlan och leker lärare. Jag frågar barnen om det vet vilket lands flagga jag håller i handen. Ingen vet. När jag säger ”det är den svenska flaggan”, kommer det i omedelbart i kör från barnen högt och tydligt: ”Den svenska flaggan”.
Nere i Guilin i Sydkina mötte jag också kontrasterna mellan väst och öst. Eftersom jag fått lite magbesvär och kände mig allmänt hängig, bestämde jag mig för att prova alla metoder för att bli bra snabbt. En av läkarna i kinesisk medicin på det sjukhus som vi varit på tidigare under dagen och studerat massage, akupunktur moxabränning, koppning, qigong m.m. gav mig en timmes massage samtidigt som vi hade ett avspänt och mycket givande samtal om bl.a. kinesisk medicin. En stund efter att han gått ringer det på dörren igen och in marscherar en västerländskt utbildad kinesisk läkare med effektivitet i blicken och en sjuksköterska i släptåg. Hans beteende gav associationer till en svensk rond när den är som sämst. Jag kände mig som en maskin som skall repareras av en ingenjör med total avsaknad av mänsklig värme. Några minuter senare tågade han ut igen. Dagen efter kände jag mig bättre, men vilken behandling det berodde på vet jag inte.
Det normalt avspända tempot i Kina märks också når vi kör genom Guilin för att sa småningom ta oss med båt på den vackra Lifloden ned till Yangshuo. En stor fet gris lunkar i sakta mak över en av de större gatorna oberörd av bilarna runt omkring. Det var ett tag sedan jag såg grisar på gatorna i de större städerna, men de tillhör de outplånliga minnena från min tid som student i flermiljonstaden Nanjing.
Den lilla staden Yangshuo är som vanligt spännande att komma till. När vi vandrar genom huvudgatan ser jag att Susannas bar är förbommad. Denna sylta, som för två år sedan drevs av fransmannen Alain och hans kinesiska fru, var då en av de mest udda krogarna i Kina. Man serverade bl.a. Irish coffee och andra västerländska specialiteter och på väggen hängde en gitarr. Alain, som hade bott ett par år i Lappland, hade hämtat inspiration till inredningen från källarklubbar i Gamla stan och Nyhavn. Med hjälp av gitarren hade jag och en annan grupp resenärer en gång allsång som hördes vida omkring i den lilla staden.
I fjor hade Alains äktenskap spruckit och stället övertagits av en obehaglig, inställsam kines som förstås ville ha dit mig med gruppen. Men stämningen var inte längre som förr. Gitarren hade försvunnit och den s.k. Irish coffeen hade en omisskännlig smak av kinesiskt brännvin. Det enda roliga var att han tog mig med upp på sitt lager inne i en liten gränd, där han visade mig sin gamla opiumpipa från kejsartiden, något jag aldrig sett förr annat än på bio.
6 0007 000 kr skulle han ha för den. Om han sålt den än vet jag inte, däremot vet jag att baren nu är stängd därför att han haft prostitution där.
Hotellet i Yangshuo, där vi stannar en natt, är det enda som ger turisterna en aning om hur det var förr i Kina. Det luktar instängt och är lite ruggigt på rummet och när jag tänder lampan kilar en liten mus in under en av sängarna.
Lite kassiavin och lokalt brännvin för fem kronor flaskan gör att natten i Yangshuo blir lättare att uthärda. Dagen därpå får yangshuoborna åter se den långa karavanen av svenska 5080-åringar som på cykel ger sig ut på den kinesiska landsbygden. Det har regnat lite och det fantastiska landskapet med bergen runt omkring blir ännu vackrare genom att topparna svepts in i ett poetiskt dis. Vårplöjningen av risffälten är i full gång och vi ser mängden av vattenbufflar och ”gul-kor” (huangniu) under vår drygt milslånga färd.
Vi lämnar detta pastorala landskap och efter en buss- och flygtur kommer vi på kvällen samma dag till dess motpol, Shanghai, denna stad av smala gator, tät trafik och människor och åter människor. Hotellet vi bor på har en oerhört pampig entré med väldiga pelare och ett vattenfall. Jag minns när jag satt där i september 1989 och såg Burkina Fasos president, det första utländska statsöverhuvudet som gästade Kina efter massakern, göra entré. Hotellet var då nyöppnat och kontrasten mellan den oerhörda lyxen och den månghövdade elegant klädda personalen som sprang som yra höns utan att få något gjort var löjeväckande.
Ett måste i Shanghai är förstås besöket nere på Fredshotellet, f.d. Cathay Hotel, som byggdes 1929 av den dåtida kungen i Shanghai E.V. Sassoon. I baren spelar det gamla jazzbandet som satt där redan innan kommunisterna tog makten i landet. Eftersom de brukar spela några låtar från de länder publiken kommer ifrån, ber jag dem spela en svensk låt. Snart ljuder ”I sommarens soliga dagar” med sång av oss över hela lokalen, där publiken mest består av turister och ett och annat gaypar. Innan vi lämnar baren hinner vi också få höra ”Ack Värmeland du sköna” och ”Roslagsvår”.
Hade också ett intressant samtal med en taxichaufför i staden, när jag begav mig ut till ”Förlaget för äldre litterära verk” för att träffa en forskare. Chauffören berättade bl.a. att Asiatiska spelens symbol kunde tolkas spegelvänt som de arabiska siffrorna för den 4 juni (en sexa och en fyra). Den röda solen ovanför skulle symbolisera en blodsdroppe. Den som skapade symbolen hade enligt honom nu sökt politisk asyl utomlands. Om detta är sant och om symbolen verkligen medvetet år en symbol för den 4 juni vet jag inte, men det visar vilken laddning händelsen fortfarande har för kineserna. Den förblir ett dolt sår som bara väntar på att få blottläggas.

One Response to Ett dolt sår väntar på att blottläggas

Malmö kulturhistoriska förening