Han Fei Zi – hans ställning i Folkrepubliken Kina

Markis Zhao av Han gömde en gång sina naglar i handen och låtsade att han hade tappat en av dem. Eftersom han verkade mycket angelägen att hitta den, skar en tjänare av en av sina naglar och överlämnade den till markisen. Därigenom förstod markis Zhao att tjänaren var ohederlig.
Det var bland annat historier som den här, som gjorde mig intresserad av Han Fei Zi. Under andra året som student i kinesisk filosofihistoria vid Nanjing-universitetet ägnade jag därför en större del av studierna åt denne filosofs begrepp shu, vilket fritt kan översättas som härskarens metoder att kontrollera sina undersåtar.

Personen Han Fei
Han Fei Zi (omkr. 280–233 f Kr) eller Han Fei, som kineserna oftast kallar honom, räknas som den främste företrädaren för den legalistiska skolan. Han tillhörde det härskande huset i Han, en av de stater som Kina var uppsplittrat i vid den här tiden. I sin egen hemstat fick han inget gensvar för sina politiska idéer, men grannstaten Qins härskare, den blivande förste kejsaren i Kina, Qin Shihuang, blev desto mer intresserad. Han Feis lära blev statsideologi under den kortlivade men oerhört betydelsefulla Qindynastin (221–207 f.Kr.), men har spelat en viktig roll även i den senare kinesiska historien. Tyvärr för Han Fei blev han inte själv lika långlivad som sina idéer. Under en vistelse i Qinstaten tvingades han ta gift och begå självmord. Om ansvaret för hans död skall läggas på Qinhärskaren eller på hans tidigare studiekamrat Li Si kan diskuteras, men det var en död helt i stil med Han Feis lära, där giftmord ingår som ett av sätten att göra sig av med rivaler om makten.
Den berömde poeten, historikern m.m. Guo Moruo har sagt om Han Fei: ”Han är ytterst intelligent och har en ovanligt skarp hjärna, ibland skrämmande skarp”. Uttalandet speglar Guos och förmodligen många andras kluvenhet inför Han Fei. Å ena sidan beundrar man hans för sin tid skarpsynta analyser av samhället, å andra sidan skräms man av de cyniska och totalitära inslagen i hans lära.

Konfucianism och legalism
Erfarenheterna från Qindynastins brutala styre gjorde legalismen omöjlig som officiell statsideologi. Det blev i stället konfucianismen som fick den rollen under större delen av de tvåtusen åren fram till våra dagar. I den konfucianska filosofin spelar odlandet av den egna personligheten och begrepp som medmänsklighet och rättrådighet en viktig roll. Det gäller att genom t.ex. studier av tidigare förebilder och iakttagande av sig själv och sina brister sträva efter moralisk fullkomning. Den idealiske härskaren i en stat får folket att handla moraliskt gott i kraft av sitt eget höga föredöme. Dessa idéer med sin tonvikt på personstyre (renzhi) har spelat en viktig roll i den kinesiska samhällsuppfattningen. I motsats härtill förespråkade legalisterna ett lagstyre (fazhi), som i deras fall var kombinerat med starkt totalitära inslag.
Att konfucianismen blev mer attraktiv som statsideologi är kanske inte så svårt att förstå. Även för de mest gemena härskare ger den åtminstone ett sken av anständighet åt styret. Men att enbart förlita sig på moralen för att styra samhället, var inte lika lätt i praktiken. Därför kom Han Feis idéer även i fortsättningen att utöva inflytande. Kineserna talar om ”konfucianism till det yttre och legalism till det inre”.
Studerar man den kinesiska historien både före och efter Han Feis tid och jämför antalet moraliskt vedervärdiga personer med de moraliskt föredömliga är det inte svårt att ge Han Fei rätt i hans kritik av konfucianismen: De moraliskt goda är alltför få, för att man skall kunna bygga samhället på dem. Han Fei anser att människan handlar av egennytta, hon gillar saker som gagnar henne och ogillar det som skadar henne. Hur skall man då kunna göra denna egoist till en social varelse? Jo, säger han: man kan styra henne med hjälp av straff, som hon ogillar, och belöningar, som hon gillar, och därmed skapa ett fungerande samhälle.

Marxistisk analys och dagspolitik
Men att säga att ett samhällssystem fungerar innebär förstås inte att det är lika gynnsamt för alla klasser i samhället. Därmed är vi inne på frågor som kinesiska marxister i dag ställer när de diskuterar olika filosofer. Vilken klass intressen förespråkar filosofen? Spelar hans idéer en progressiv eller konserverande roll i samhällsutvecklingen? Men innan jag går in på hur man besvarar de här frågorna i fallet Han Fei, vill jag gärna framhålla en faktor, som kan påverka svaren, nämligen dagspolitiska intressen. De källor jag nämner i slutet på artikeln har på det stora hela en likartad syn på Han Feis filosofi, men det finns en bok, som är värd ett speciellt omnämnande, eftersom den är skriven under den period då legalismen och därmed Han Fei stod högst i kurs.
Det gäller Yang Rongguos reviderade filosofihistoria från 1975, skriven under kampanjen mot Lin Biao och Konfucius, då man nådde ett lågvattenmärke i den moderna filosofiska analysen i Kina. Gamla filosofer pressades förenklat in i någon av de två fållorna konfucianer och legalister. Konfucianema var bakåtsträvare och dåliga och legalisterna var progressiva och bra. De hade sin motsvarighet i dagspolitiken i ”de fyras gäng” m.fl. som var progressiva och äldre politiker som Zhou Enlai m.fl., vilka var bakåtsträvare enligt denna analys.
Att en ansedd filosof som Yang Rongguo lånade sig åt denna kampanj fick han äta upp några år senare bl.a .i en artikel i tidskriften Filosofiska studier. I artikeln jämförs Yangs filosofihistoria från 1973 med den reviderade från 1975. Kritiken riktar sig bl.a. mot att Yang ger så stort utrymme åt personer som spelade en mindre eller ingen roll alls i 1973 års upplaga. Bland dessa kan nämnas den konfucianska förebilden hertigen av Zhou (samma tecken som i Zhou Enlais familjenamn) och ett antal zaixiang (ungefär motsvarande premiärministrar, alltså Zhou Enlais post), vilka framställs som negativa figurer. På ett annat ställe låter Yang Konfucius hoppa upp ur sjuksängen innan han besöker hertig Ai av Lu. Det finns inga belägg för att Konfucius skulle ha legat i sjuksängen innan han besökte hertigen. Däremot låg ju Zhou Enlai sjuk vid den här tiden.
Att använda historien för att kritisera samtiden har gamla traditioner i Kina, men under den här perioden användes metoden till ytterlighet.

Talesman för den nya godsägarklassen
Upphöjandet av legalismen under denna kampanj innebar dock inte att Han Fei gick fri från kritik i Yangs bok, även om analysen är förenklad och undviker komplikationer. På frågan om vems intressen Han Fei förespråkar ger han samma svar som andra: Han är talesman för den nya godsägarklass som växte fram under Zhoudynastins mellersta och senare del. Den gamla slavägararistokratin fick konkurrens av denna nya klass, som försökte bryta ner den gamla aristokratins ärftliga privilegier. Den nya godsägarklassen störtade med stöd av folket slavägararistokratin och skapade ett feodalt samhällssystem. Detta var den progressiva sidan hos klassen och Han Fei. Slavägarsamhället skall ju enligt den marxistiska historiesynen utvecklas till ett feodalt samhälle, som därefter blir kapitalistiskt, socialistiskt och slutligen kommunistiskt. Det negativa hos den nya godsägarklassen var att när den väl hade tagit makten förtryckte den sin tidigare bundsförvant folket.
Det påpekas att Han Feis idéer var präglade av hans aristokratiska ursprung. Även om han ibland talar om att gynna folket, så ligger tyngdpunkten i hans system på överheten. Guo Moruo går längst i sin kritik och menar att hans tal om att gynna folket inte är hans rätta ansikte. Hans ideala undersåtar skulle enligt Guo vara oxar och hästar, som kan sköta jordbruket, schakaler och vargar, som kan föra krig och jakthundar, som kan bedriva angiveri för härskarens räkning.

De två handtagen och lagarna
Angiveriet är ett av inslagen i härskarens metoder för att kontrollera sina undersåtar. En annan viktig del av Han Feis lära är ”de två handtagen” straff och belöning. Handtagen skall kontrolleras av härskaren själv och får absolut inte hamna i ministrarnas händer. I så fall kan dessa undergräva härskarens ställning och då faller hela systemet. Undersåtarnas liv skall regleras av noga föreskrivna lagar. Den undervisning de får, består i att lära sig lagarna. Andra läror om samhället är förbjudna eftersom de bara förvillar folket. En konsekvens av sistnämnda punkt blev den stora bokbränningen 213 f.Kr.
När det gäller ”de två handtagen” ligger tonvikten mer på straff än belöning. Belöningar kan nämligen skämma bort folket. Straffen skall däremot vara så hårda att de avskräcker från att överhuvud taget begå brott.
Just de hårda straffen var en av de faktorer, som kom att bidraga till Qindynastins snabba fall. Det är belysande att det uppror lett av Chen Sheng och Wu Guang, som inledde revolten mot Qindynastin, utlöstes just på grund av oväder och att de insåg att de aldrig skulle nå fram till sin destination i tid. Eftersom en försening enligt Qindynastins lagar betydde döden för alla, kunde de lika gärna göra uppror. Då fanns det åtminstone en chans att överleva. Det gjorde de visserligen inte men det gjorde inte Qindynastin heller. De hårda lagarna kritiseras också av dagens marxistiska filosofer, eftersom de ledde till ett starkt förtryck av folket.

Nya idéer?
Frågor man kan ställa sig när man har med ett så reglerat samhälle som det legalistiska att göra är: Hur kan det utvecklas och hur kan nya idéer komma fram? Han Feis lösning är att ministrar eller vem som helst får presentera projekt. Skulle härskaren bli intresserad ger han dem i uppgift att genomföra projektet. Om resultatet blir det utlovade blir förslagsställaren belönad, annars blir han straffad. Ett bättre resultat än det utlovade bestraffas också. Då har förslagsställaren överskridit sina befogenheter.

Ämbetsuppgifter
En grundläggande tanke i Han Feis system är att till varje ämbete eller syssla hör också vissa föreskrivna uppgifter. Den som innehar ämbetet eller sysslan har ansvar för att uppgifterna utföres korrekt. De i högre ställning skall se till att de underlydande utför vad de skall göra och högst uppe i hierarkin sitter härskaren, som om allt går som det skall inte behöver ingripa. Den som utför de uppgifter som åligger honom korrekt blir belönad och den som inte gör det blir bestraffad. För att förhindra att underlydande utökar sitt arbetsområde och sin makt, vilket i längden kan undergräva härskarens ställning och därmed systemet, är det viktigt att var och en bara utför de sysslor som hör till det egna arbetsområdet. Följande historia är belysande:
Markis Zhao av Han drack sig en gång berusad varpå han somnade. Den man som var ansvarig för hans krona såg att markisen låg och blev kall, därför lade han en kappa över honom. När markisen vaknade blev han glad och frågade sina tjänare:
– Vem lade kappan över mig?
Tjänarna svarade:
– Den kronansvarige.
På grund av detta lät markisen straffa både den som var ansvarig för hans kappa och den som var ansvarig för hans krona. Den som ansvarade för kappan straffades för försumlighet och den som ansvarade för kronan för att han hade överskridit sina befogenheter.
Tjänstgjorde man hos härskaren gick det inte heller att tiga och på så sätt komma undan. Man måste ta ställning i olika ärenden för att därigenom kunna ställas till ansvar. Som Guo Moruo påpekar är det väldigt dåliga odds för den som tjänstgör i en sådan ställning. Under den berömde Hankejsaren Wu Di, som var ett lysande exempel på en konfucian till det yttre och legalist till det inre, var vissa ämbeten så fruktade att folk kunde få köpa sig fria från dem. På så sätt flöt det in ytterligare pengar till staten.
Skulle härskaren inte lyckas hålla sina underlydande i schack ens med dessa metoder, kunde han som sista åtgärd vidta giftmord eller utlämna sin potentielle rival om makten till dennes fiender. Dessa metoder röner också kritik från dagens marxistiska filosofer.
Förutom shu, härskarens metoder för att kontrollera sina undersåtar, och fa, lagarna, som jag nämnt ovan, finns det ett tredje nyckelbegrepp i Han Feis legalistiska lära. Det är begreppet shi som betonar betydelsen av att ha en maktposition för att kunna förverkliga sina idéer.

Historiesyn
Han Feis historiesyn skiljer sig påtagligt från andra skolor vid den här tiden. Konfucianer, daoister och mohister såg alla det forntida samhället som ett slags idealtillstånd, som det gällde att återupprätta. Han Fei förnekar inte de moraliska kvaliteter som andra skolor tillskrev forntidens stora personligheter. Men han ger en materialistisk förklaring till varför de var som de var. Detta uppskattas förstås av dagens marxister. Enligt den marxistiska materialistiska historieuppfattningen bestäms ju det mänskliga medvetandet och därmed de moraliska föreställningarna av samhälleliga faktorer som produktionssätt och produktivkrafternas utveckling.
De stora personligheterna i forntiden var alltså produkter av sin tids samhälle. Det är därför orimligt att försöka efterlikna dem, menar Han Fei. Samhället förändras hela tiden och styrelsemetoderna måste därmed också förändras. Detta synsätt delas av dagens marxister. Däremot får han kritik på ett par andra punkter. Han inser inte klasskampens betydelse för samhällsutvecklingen. Det är dock förståeligt eftersom han levde för mer än tvåtusen år sedan. Han inser inte heller folkets roll i utvecklingen av produktivkrafterna. Folkets problem löses av vise män, som träder fram med olika uppfinningar enligt Han Fei. Det finns även andra delar av hans historiska analys som kritiseras som ovetenskapliga.

Andra positiva synpunkter på Han Fei
Däremot uppskattas hans materialistiska syn på naturen och världsalltet. Han Fei tar avstånd från föreställningen om en himmel som ingriper och begrepp som himmelens vilja, som fanns hos en del filosofiska skolor vid den här tiden. Han tror inte heller på spöken, andar och annat övernaturligt. Kort sagt har han en modernare uppfattning än många av sina samtida.
Också när det gällde tillämpningen av lagarna hade han en modernare uppfattning än samtiden. Han förespråkade att alla skulle straffas eller belönas på samma sätt oavsett deras sociala ställning. Detta framhålls som positivt av dagens marxister, men man framhåller samtidigt att lagsystemet som sådant inte tjänade folket utan den nya godsägarklassen.
På kunskapsteorins område finns det också likheter mellan Han Fei och dagens marxister. Båda betonar praktikens roll i kunskapsprocessen. Det är först genom att tillämpa en teori i verkligheten som man kan avgöra om den är sann eller falsk.
Det finns alltså en hel del i Han Feis filosofi, som uppskattas i dagens Kina. Materialism eller idealism – är det andliga betingat av det materiella eller tvärtom – är fortfarande huvudfrågan för marxisterna i Kina. I dag tenderar man visserligen att ha en positivare syn på idealismen. Man anser att den periodvis har varit pådrivande i filosofins utveckling. Men det är ju trots allt den dialektiska materialismen som är den rätta läran. Och Han Fei är ju en i huvudsak materialistisk filosof.

Litteratur:
Hou Wailu, Zhongguo sixiang tongshi (1957, 1980), s 610-634.
Ren Jiyu, Zhongguo zhexueshi jianbian (1973), s 198-207.
Ren Jiyu, Zhongguo zhexueshi (1963, 1979) s 236-250.
Yang Rongguo, Zhongguo gudai sixiangshi (1954,1973), s 395-413.
Yang Rongguo, Jianming Zhongguo sixiangshi (1962), s 38-41.
Yang Rongguo, Jianming Zhongguo zhexueshi (1973, 1975),s 88-103.
Sun Shuping, Zhongguo zhexiieshigao (1980) s 199-214.
Feng Youlan, Zhongguo zhexueshi xinbian (1962,1964), s 565-590.
Guo Moruo, Shipipanshu (1945,1962), s 340-386.
Du Guoxiang, Du Guoxiang wenji (1962) s 50-57.
Wang Dianji, Zhongguo luoji sixiangshi (1979), s 188-197.
Tidskriften Zhexue yanjiu (Filosofiska studier), som har utkommit 1955–1966 och 1978–, har under alla dessa år bara haft en artikel om Han Fei. Den handlar dessutom mer om Xun Zi än Han Fei.
Zhexue yanjiu 5 (1979) ”Xun – Han zhengzhi falü sixiang de bijiao yanjiu” s 49-58 (En jämförande studie av Xuns och Hans tankar om politik och lagar),

One Response to Han Fei Zi – hans ställning i Folkrepubliken Kina

Malmö kulturhistoriska förening