Här finns inga bekymmer

Wan Fai, chefredaktör för Hongkongtidningen Debatt (Zhengming). Foto Bertil Lundahl (1987).

Wan Fai, chefredaktör för Hongkongtidningen Debatt (Zhengming). Foto Bertil Lundahl (1987).

”Massmedierna är primärt språkrör som skall föra ut partiets politik, propagera för den och tala om vilka framgångar den lett till.”
Så kan man sammanfatta budskapet från det kinesiska kommunistpartiets generalsekreterare Jiang Zemin i ett tal till journalister för inte så länge sedan. Men Jiang kunde inte undgå att också beröra frågan om massmedierna som övervakare av partiet och regeringen. Han förklarade då att kritik som är välvillig välkomnas och tillade:
”När det gäller viktiga kritiska rapporter skall journalisterna ta kontakt med den ansvariga myndigheten och höra dess åsikter. Efter det att en kritisk rapport publicerats skall man också rapportera om resultatet av de åtgärder som vidtagits.”
Jiangs uttalande väcker onekligen frågor: Vad är välvillig kritik och vem avgör om den är välvillig? Skall man rapportera om en sak som den ansvariga myndigheten motsätter sig att man rapporterar om? Vad gör man i alla de fall där inga åtgärder vidtagits för att förbättra den kritiserade situationen?
Jiang kom också in på konstitutionen och dess deklarationer om yttrandefrihet och tryckfrihet, och här lyste de orwellska tankegångarna helt igenom: ”De breda massorna har frihet och rätt att i överensstämmelse med lagen till fullo uttrycka sina åsikter och att övervaka statens och samhällets  angelägenheter genom massmedierna. Det är just för att skydda detta grundläggande intresse hos folket som vi inte bara nekar frihet utan också vidtar rättsliga sanktioner mot alla dem som med sina olagliga journalistiska aktiviteter försöker förändra det socialistiska systemet.”
För en kinesisk journalist med 40 års erfarenhet av partiets styre är det en självklarhet att alla dessa uttalanden av Jiang i klartext betyder: ”Prisa partiet och socialismen och om du är kritisk mot något så håll käften om det!”
Vad Jiang än en gång ville understryka i det ovannämnda talet var vad som skulle kunna kallas huvudprincipen för kinesisk nyhetsförmedling: ”att rapportera om glädjeämnen och inte om bekymmer” (bao xi bu bao you). Denna princip gäller förstås den egna sidans glädjeämnen och inte fiendens. För denne gäller i stället motsatsen.
Under kulturrevolutionen, då denna princip för fienden drevs konsekventare än idag, måste många kineser ha undrat varför revolutionen aldrig kom i Västerlandet. Den kinesiska pressens rapporter handlade då nämligen nästan enbart om strejker och demonstrationer där.
Men det går inte alltid att undvika att rapportera om de egna problemen. En anledning, som har med öppningen mot omvärlden att göra, är att många kineser i dag har tillgång till information från västerländska medier. När dessa rapporterar om problem tvingar de därmed också de kinesiska myndigheterna att göra det, även om det sker motvilligt och gärna med en viss fördröjning.
Därför dröjer det i dag kanske bara några dagar (skogsbranden i Heilongjiang), eller några veckor (studentrörelsen i december 1986) innan de inhemska rapporterna kommer. Detta kan jämföras med de två år det tog innan man rapporterade att Maos ”nära vapenbroder”, Lin Biao, hade dött efter att ha försökt mörda Mao i början på 1970-talet.
Men det kan också vara så att man rapporterar om problem, därför att det finns politiska vinster att ta hem för den fraktion av partiet som för, tillfället har makten och kontrollerar pressen. Tack vare maktkampen och de många politiska kasten i Kinas ledning vet vi mycket som vi kanske inte skulle ha vetat annars. När en ny fraktion kommer till makten måste den ju avslöja de tidigare makthavarnas misstag och lögner. Den kan också rapportera om de kvarstående problem i samhället som är en följd av företrädarnas misstag.
Genom att läsa kommunistpartiets egna tidningar kan man alltså få kännedom om många av de lögner som samma partis tidningar spridit tidigare. Det var detta Hongkongtidningen Debatt (Zhengming) använde sig av när den själv angreps av ledande politiker i Kina för att vara en ”ryktesfabrik”.
I två långa artiklar gick den igenom partiets.användning av och syn på massmedierna sedan 1930-talet och visade inte bara på paralleller med hur massmedierna fungerade under nationalistpartiets tid och under kejsartiden, utan framför allt på hur kommunistpartiets tidningar redan på ett tidigt stadium förvanskade verkligheten och sedan har fortsatt att göra det.
1933 kritiserade t.ex. en ledande kommunist, Zhang Wentian, partiets eget språkrör Röda Kina för att det påstod’ att folk strömmade till Röda armén när denna i själva verket hade stora rekryteringsproblem vad gällde både folk och hästar. Rapporterna om fienden, nationalistpartiet som då styrde Kina, gav också intrycket att denna var på fallrepet, trots att denna för var dag erövrade mer och mer av de kommunistkontrollerade områdena. Endast egna segrar rapporterades, inte förluster.
VI ser alltså att principen ”att rapportera om glädjeämnen och inte om bekymmer” tillämpades redan här, och dessutom att varken de egna glädjeämnena eller fiendens bekymmer nödvändigtvis behövde överensstämma med verkligheten. På 40-talet förvärrades situationen ytterligare för då började man på allvar att koka ihop historier. 1941 meddelade t.ex. Befrielsens Dagblad (Yanantidens motsvarighet till Folkets Dagblad) att i ett visst område spann nu varje kvinna på spinnrock och att produktionen stigit starkt. I själva verket fanns inte en spinnrock i hela området.
Maos berömda föreläsning om litteratur och konst 1942, som har tjänat som en tvångströja på kulturen i Kina, påverkade också journalistiken. Hans tal om att lovprisa proletariatet, kommunistpartiet o.s.v. kom att bli vägledande också för journalisterna, och därigenom kom man att börja skapa olika hjältemodiga förebilder, såväl individuella som kollektiva.
Dessa hjältar, som har varierat genom åren beroende på vilket politiskt budskap som varit ”inne”, används fortfarande flitigt. Det var bara en kort tid sedan kineserna åter uppmanades att lära av 60-talets individuelle kultfigur Lei Feng samt hans kollektiva motsvarighet, oljefältsarbetama vid Daqing med Wang ”Järnmannen” spetsen.
Sedan kommunisterna tagit makten i hela Kina 1949 fortsatte förstås massmedierna att arbeta efter de nämnda principerna, men det var först 1958 i samband med Det stora språnget som det fick riktigt förödande konsekvenser för landet. De överdrivna uppgifter om spannmålsskördarna som lämnades då för att bekräfta riktigheten i Maos politik ledde till en felaktig uppfattning om livsmedelssituationen i landet. De blev därigenom också en av flera bidragande orsaker till att tiotals miljoner människor dog de följande åren.
Den mest extrema perioden i de kinesiska massmediernas historia inföll emellertid under kulturrevolutionen 1966–76. Då handlade det inte bara om vanlig förvanskning av verkligheten utan om en enorm klyfta mellan den verklighet som kineserna mötte i massmedierna  och den som de såg runt omkring i sig.
För den som har läst den kinesiska pressen både under kulturrevolutionen och senare så framstår 1980-talets press som betydligt friare. Höjdpunkten nåddes i maj 1989 då journalisterna under en kort period kunde rapportera fritt om studentrörelsen.
Men det normala var att friheten hade sina snävare eller vidare gränser. Fallet med Kinas mest berömde journalist, Liu Binyan, var mer representativt för 1980-talets politik. Liu, som först förpassades ut i kylan 1957 men sedan återupprättades 1979, sparkades ur kommunistpartiet i början av 1987 och kritiserades för att han skrev för mycket om de mörka sidorna i samhället.
I den ”självkritik” som Liu tvingades göra innan dess, hösten 1985, försvarade han sig med att det han hade skrivit sedan 1979 hade till över 60 procent handlat om positiva saker, 14 procent hade handlat om både positiva och negativa samt 23 procent hade handlat om negativa saker som hade med kulturrevolutionen och dess kvardröjande inflytande att göra.          ’    ’
Hans slutsats var att han inte hade skrivit för mycket om samhällets avigsidor utan för lite. Mycket riktigt sparkades Liu ur partiet och han befinner sig i dag utomlands, där han tillhör de ledande i oppositionen mot dagens kinesiska regim.
Innan myndigheterna iscensatte fjorårets massaker återtog de kontrollen över massmedierna från journalisterna för att försäkra sig om att händelsen återgavs i ”rätt” version. Trots detta slapp en sanningsenlig rapport om massakern igenom i de engelskspråkiga nyheterna morgonen den 4 juni genom reportern Wu Xiaoying, son till en av höjdarna inom kommunistpartiet, Wu Xueqian. Men sedan dess har militärens politiska avdelning tagit över massmedierna och sett till att inga liknande fadäser upprepats.
Men trots trycket från myndigheterna kan det finnas möjligheter att få ut viktiga budskap i förtäckt form. Ett sätt är att skriva en kritisk artikel om något regimen ogillar men samtidigt beskriva det som kritiseras noga så att det kinesiska folket får kunskap om det. Denna metod har använts t.ex. för att upplysa kineserna om att det bildats politiska exilorganisationer och vad dessa står för.
Men som helhet råder nu ett klimat inom massmedierna som har likheter med det som rådde under kulturrevolutionen. Kontroversiella tidningar har stängts och utrensningar på redaktionerna har genomförts inte bara inom landet utan också i Hongkong.
Chefredaktören för Wen Wei Po, en av de Hongkongtidningar som officiellt inte är språkrör för men som finansieras av det kinesiska kommunistpartiet, sparkades efter att ha kritiserat den ”fascistiska regimen” i Peking. Detta minskar förstås inte oron för vad som skall hända när Kina tar över Hongkong 1997 bland de tidningar i kronkolonin som är betydligt mer kritiska mot regimen i Peking. En som säkert kommer att råka illa ut – om vi inte får en betydligt tolerantare regim i Kina innan dess – är den ovannämnda Debatt, som fungerar som en viktig informationsskälla inte bara för världens nyhetsbyråer utan också för oss sinologer som försöker följa vad som sker bakom kulisserna i Kina. Att den läses noga av ledningen i Kina bekräftades av ledaren för Fronten för ett demokratiskt Kina, Yan Jiaqi, när han besökte Lund nyligen. Yan bör veta vad han talar om, för han var tidigare rådgivare till förre generalsekreteraren i kommunistpartiet Zhao Ziyang, Att den gärna läses av det kinesiska folket visste jag redan sedan min tid på Nanjinguniversitetet, dit det alltid kom en ström av besökare när ryktet gick att jag hade något nytt exemplar av Debatt. 1987 intervjuade jag chefredaktören för tidningen, Wan Fai,och då talade vi bland annat om hur han såg på sin tidnings roll i förhållande till kommunistpartiet i Kina.
Han ansåg att tidningen var till stor nytta för kommunistpartiet. Vi är som doktorer, sa han – den medicin vi ordinerar kan visserligen vara bitter men den är mycket nyttig. Även om det finns ett kinesiskt ordspråk som säger att ”en god medicin är bitter”  är det osäkert om ledarna i Kina kommer att vara beredda att ge licens till sådana doktorer som journalisterna på Debatt och den medicin de ordinerar.

One Response to Här finns inga bekymmer

Malmö kulturhistoriska förening