Kineser och mat

Ni västerlänningar är sexuellt frigjorda, vi kineser är frigjorda när det gäller mat!
Påståendet kom från en kinesisk professor som jag träffade i samband med att jag utarbetade en matresa till Kina för tidningen Gourmet och Svensk-kinesiska Resebyrån för några år sedan. Det ligger onekligen något i det. När det gäller mat verkar vi svenskar bära på ett blandarv präglat av det franska mattemplets högtidlighet och det nordiskt skuldtyngda ”var tacksam att du har något att äta och låt maten tysta munnen”. Det må vara sofistikerat eller städat men inte speciellt livat.
I Kina är umgänget kring bordet mer ohämmat. Kineserna pratar betydligt högre, speciellt när det är dags att skåla. De sörplar ljudligt och undslipper sig ibland också en och annan rap. Man hugger in på rätterna med god aptit och ibland spottas ben och brosk ut på bordet och golvet. Den återhållsamhet som kineser kan uppvisa annars försvinner när de sätter sig till bords.
Intresset för mat är så centralt att den kinesiska kulturen kan betecknas som en ”oral” kultur. Det hävdar i alla fall forskaren Sun Longji i sin bok Den kinesiska kulturens djupstruktur. Denna matfixering avspeglas också i det kinesiska språket där ordet äta ingår i många uttryck som inte har någon parallell i västliga språk. Att vara populär är att ”äta väldoft”, att utstå umbäranden är att ”äta bittert”, att bli chockerad är att ”äta rädsla”, att vara svartsjuk är att ”äta vinäger”, att bli anklagad eller att sättas i fängelse är att ”äta ett (juridiskt) mål”, och så vidare.

Mat och filosofi
Kinesiska filosofer har också ägnat maten ett betydligt större intresse än västerländska. I Samtalen, den främsta källan om Konfucius, finns många passager som rör ätandet och i daoismens Lao Zi finns den underbara liknelsen att man skall styra en stat på samma sätt som man tillagar en liten fisk. Den som är matintresserad vet att en fisk helst bör röras så lite som möjligt för att inte falla sönder, samma sak med det daoistiska idealsamhället där härskaren bör ingripa så litet som möjligt.
Intresset för mat avspeglas också i den mångfald födoämnen som äts och de fantasifulla namn man ger vissa rätter. För nyfikna, dit jag själv hör, finns det många tillfällen att prova annorlunda rätter, inte minst i södra Kina. På ormrestaurangen i Kanton åt jag en gång soppa på ”drake”, ”tiger” och ”fågel Fenix” som mera prosaiskt uttryckt bestod av orm, katt och kyckling.
Vid ett annat besök på en annan ormrestaurang provade jag och några andra svenskar en giftorm med det målande namnet ”femstegsorm”. Trots namnet är ormen inte fullt så giftig att man faller död ned fem steg efter att man blivit biten.
Besöket inleddes med att vi först gick in i ett rum med olika säckar som då och då rörde på sig. Efter att vi kommit överens om priset, cirka 300 kronor, plockade kocken upp en orm ur en säck, högg av huvudet och tryckte det mot en skål så att giftet rann ut. Det blandade han sedan med brännvin till en vitaktig vätska. I två andra skålar rörde han ut blodet respektive gallan med vin så att vi till slut hade tre blandningar, en vit, en röd och en grön. Dessa inmundigade vi sedan tillsammans med ormköttet som kocken gjort soppa på.

Stärkande för potensen
I Taipei ligger vissa ormrestauranger nära prostitutionskvarteren så att män kan gå direkt dit efter att ha ”stärkt” sig med orm. Samma stärkande effekt skall sannolikt tjurpenis ha, en rätt som jag provade på en medicinsk restaurang i Peking tillsammans med friterade skorpioner. Vill man stärka sig med enbart vätska finns det ett Tre penis-vin (hund, säl och hjort) som vissa försäljare gör reklam för med hjälp av en obscen gest med pekfingret.
Inte ens hunden slipper undan de kinesiska grytorna. Det upprör ibland vissa västerlänningar som däremot inte drar sig för att smaska i sig vår fryntlige, jovialiske vän grisen med god aptit. Till dem och till alla andra som tycker att ovanstående ingredienser är motbjudande kan jag bara hänvisa till det gamla kinesiska visdomsordet att ”det går lika bra med selleri”, eller om det nu möjligen var bambuskott.

One Response to Kineser och mat

Malmö kulturhistoriska förening