Macao – en kort historik

Den 20 december 2000 är det ett år sedan Macao blev ett speciellt administrativt område i Kina, efter 442 års portugisisk styre. Återföreningen med Kina väckte  naturligt nog inte lika mycket uppmärksamhet som när Hongkong återgick den l juli 1997. Macao med sina 438 000 (23,6 km2) invånare är ju betydligt mindre än Hongkong, som har 6,84 miljoner (1097 km2). Det är heller inte alls av samma ekonomiska betydelse som den före detta brittiska kronkolonin. Någon politisk kamp av den typ som utspelades mellan Storbritannien och Kina före Hongkongs återgång – speciellt under guvernör Chris Patten 1992–1997 förekom dessutom inte i fallet Macao. Portugal var redan efter ”Nejlikerevolutionen” på hemmaplan 1974 berett att återlämna Macao till Kina, som dock då avböjde och ansåg att tiden inte var mogen för det.
Portugiserna var först bland de europeiska länderna att söka sig sjövägen österut till Indien och länderna öster därom. Vasco da Garna nådde Goa på den indiska västkusten 1498 och efter honom kom Afonso de Albuquerque som erövrade både Goa (1510) och Malacka (1511). Via dessa utposter kom man också i kontakt med kinesiska varor och redan 1514 tog sig portugisen Jorge Álvares som förste europé sjövägen till Kina. Portugiserna lyckades få till stånd en viss handel med Kina trots att de kinesiska myndigheterna stundtals också utestängde och fördrev dem på grund av deras hänsynslösa framfart.
Genom att muta lokala ämbetsmän fick de så småningom tillstånd att slå sig ner i Macao, som är en halvö belägen ca 65 km från Hongkong. Först fick de använda mark där med hänvisning till att de behövde torka varor ur lasten som blivit våta, men från 1557 fick de också tillstånd att uppföra permanenta bostäder. Snart fastställdes också ett årligt arrende som portugiserna betalade till Kina. Portugal fick alltså inte Macao för eviga tider av den kinesiske kejsaren för att de förtjänstfullt besegrat pirater i området, vilket portugiserna och vissa historiker i äldre tider hävdade. Portugiserna i Macao stod under kinesisk jurisdiktion, men tilläts döma själva i ärenden som enbart gällde portugiser.
Kina hade vid den här tiden problem med japanska pirater som härjade längs kinesiska kusten och som följd av detta förbjöds kineser att handla med japanerna. Detta gav portugiserna i Macao ett gyllene tillfälle och under tiden fram tills Japan stängdes för handel med portugiserna 1639 så fick Macao mycket goda inkomster genom handeln med Japan. Man sålde kinesiskt siden till Japan och fick betalt i silver. Vid sidan av denna lönsamma handel hade man också ekonomiska förbindelser med Manila och en handelsrutt som gick till hemlandet Portugal via Malacka och Goa.
Det var inte bara handelsmän som kom till Macao vid den här tiden utan ganska snart också missionärer. Den kände jesuiten Matteo Ricci studerade först kinesiska i Macao 1582–83 innan han begav sig till Kina, där han med sina kunskaper i matematik, astronomi, kartografi med mera lyckades vinna anseende bland höga ämbetsmän och även omvända några av dem.
Efter det att Portugal tagit sig till Östasien kom snart andra länder att följa efter och de kom även att utmana portugiserna när det gällde kontrollen över Macao. I början av 1600-talet anföll holländarna flera gånger platsen, men slogs tillbaka av det alltmer befästa Macao. Så sent som 1807–08 försökte också britterna att ta över den men de tvingades då av den kinesiske kejsaren att dra sig tillbaka.
Trots att de europeiska rivalerna inte lyckades erövra Macao så kom de emellertid att att överflygla portugiserna inom Kinahandeln. Sedan Kina lidit nederlag mot Storbritannien i opiumkriget 1839–1842 kom Hongkong, som då blev brittiskt, att bli den viktigaste europeiska utposten vid Kinas kust.
Nederlaget i kriget försvagade Kina och portugiserna utnyttjade situationen genom att utvidga Macaos område, riva det kinesiska tullhuset där och sluta betala arrende till kineserna 1849. Förhandlingar om Macaos status fördes sedan med kineserna vilka resulterade i ett fördrag 1887. Enligt portugisisk tolkning av detta överlämnade Kina för evigt området till dem, medan kineserna menade att de endast hade givit administrativ rätt över Macao till portugiserna.
När det gäller opium, som utlöste det ovannämnda kriget, så hade små mängder av det förts in i Kina via Macao redan i slutet av 1500-talet. Men under senare delen av 1700-talet och framför allt under 1800-talet ökade införseln till Kina starkt. Macao blev då en bas där opiet förvarades i väntan på att föras vidare till kinesiska hamnar. Handel med opium fortsatte in på 1900-talet och det fanns länge gott om opiumhålor i staden.
En annan föga ärorik verksamhet som Macao blev centrum för under 1800-talet var handeln med kinesiska kulier, kontraktsarbetare som mer påminde om slavar, vilka skeppades över Stilla havet till framför allt Kuba och Peru. Statistik från den period handeln var som störst, 1856-73, anger att drygt 180 000 kulier då skeppades ut från Macao.
Men Macao kom liksom Hongkong också att bli en tillflyktsort för många kineser när det var orostider i Kina. Från att 1899 ha haft 64 000 invånare steg antalet till 84 000 år 1920. Eftersom Macao till skillnad från Hongkong inte ockuperades av Japan under andra världskriget kom befolkningen 1945 att vara så stor som 600 000, det vill säga större än idag.
När kommunisterna tog makten i Kina 1949 valde de att inte återta Macao. Detta blev till en fördel när Kina sedan isolerades från omvärlden genom Korea-kriget (1950–53). Under 1950- och 60-talen kunde många viktiga varor som t.ex. guld passera både till och från Kina via Macao. En som blev speciellt rik på guldhandeln var Ho Yin, fadern till Macaos nuvarande regeringschef Edmund Ho. Ho Yin, som kallades ”Kungen av Macao”, spelade även en viktig politisk roll till exempel då relationerna mellan Kina och Portugal blev mer ansträngda under kulturrevolutionen. Då demonstrationer mot regeringen i Macao 1966 lett till att åtta kineser dödats och hundratals skadats när protestaktionen slogs ner, ockuperade demonstrater stadshuset och brände ett porträtt av guvernören. Först sedan Ho gått ut i radio och sagt: ”Jag är Ho Yin. Vill alla vara vänliga och lugna ner sig” löstes situationen.
På 1970-talet förbättrades relationerna mellan Kina och Portugal, som då förklarade sig berett att återlämna Macao. Men det dröjde tills avtalet mellan Storbritannien och Kina om Hongkong skrivits under 1984, innan Portugal och Kina gick in i de slutliga förhandlingarna om Macaos framtid. Den 13 april 1987 skrev så parterna på avtalet som fastställde att Macao skulle återgå till Kina den 20 december 1999, men att det rådande sociala och ekonomiska systemet, liksom i Hongkong, skulle bestå i 50 år.
Även om Macao har en del tillverkningsindustri, framför allt textilindustri, som står för ca 80 procent av exporten, så är turismen den främsta näringen. Det är framfört allt hasardspelet som lockar besökare. Kineserna med sin förkärlek för sifferklassificeringar talar om ”de tre stora spelstäderna i världen”: Las Vegas, Monte Carlo och Macao. Licensierat spel infördes redan på 1850-talet av den portugisiske guvernören, men det var framför allt på 1900-talet som det kom att bli av stor betydelse för Macao. Efter att Taixing Company fått ensamrätt på det 1934 blev spelandet allt mer lönsamt. Taixings monopol övertogs 1962 av STDM (Sociedade de Turismo e Diversöes de Macau) under ledning av Stanley Ho, som för övrigt inte är släkt med HoYin och Edmund Ho. Men som chef för STDM har han sedan 1970-talet varit en av Macaos inflytelserikaste personer. Enligt det avtal som gäller fram till 2001 betalar STDM 31,8 av sina bruttoinkomster till Macaos regering, vilket under 90-talet inneburit att ungefär hälften av regeringens inkomster kommit härifrån.
Vad som kommer att hända när STDMs avtal går ut nästa år är ännu inte klart, men det lär inte bli fråga om att förlänga monopolet. Det kända konsultföretaget Arthur Andersen har fått i uppdrag att utreda hur spel är organiserat på andra håll i världen och komma med förslag till liberalisering. Miljontals hongkongbor har årligen kommit till Macao för att spela på STDM:s tio casinon. Under de senaste åren har dock en minskning av besökarna därifrån kunnat noteras. Det beror till en del på Asienkrisen men framför allt på den våg av gangsterrelaterad brottslighet med mord och andra våldsdåd som tagit fart sedan 1996. Inblandade är de så kallade triaderna, som bland annat ägnar sig åt utpressning mot kasinon. Våldet har riktats dels mot rivaliserande ligor, dels mot myndighetspersoner som har i uppgift att ta itu med brottsligheten. Under fjoråret mördades 42 personer i Macao, vilket är den högsta siffran sedan brottsligheten tog fart. Samtidigt blev förra året också framgångsrikt för brottsbekämparna eftersom ledaren för 14K triaden ”Brutna tanden Koi”, Wan Kuokkoi, dömdes till 15 års fängelse i november. Han har sedan dess klagat hos FNs kommission för mänskliga rättigheter över att rättegången mot honom inte var rättvis.
Den ökade brottsligheten föranledde också Kina att i strid med överenskommelsen med Portugal ensidigt besluta att man skulle stationera trupper i Macao efter övertagandet, vilket också skedde.
I maj förra året utsågs också den man som skulle bli regeringschef efter återföreningen den 20 december. Det blev, som nämnts ovan, sonen till ”Kungen av Macao” Ho Yin, den 44-årige Edmund Ho Hau Wah (He Houhua). Liksom regeringschefen i Hongkong Tung Chee-hwa (Dong Jianhua) tillhör han en familj vars företag räddades av Peking när det var i kris i början på 1980-talet – i Tungs fall hette familjeföretaget Orient Overseas Lines, i Hos fall Tai Fungbanken.
Efter ett halvår vid makten förefaller Edmund Ho åtnjuta ett gott förtroende bland Macaoborna och i den lilla gruppen portugiser som bor kvar där är han mer uppskattad än den siste guvernören Vieira. Framtiden får utvisa om han ska klara sig bättre än sin kollega i Hongkong, Tung Cheehwa, som ju förlorat åtskilligt av det förtroende som han hade när han tillträdde som regeringschef 1 juli 1997.

One Response to Macao – en kort historik

Malmö kulturhistoriska förening