Mao – Gud på nytt

MaoprylarI år är det hundra år sedan Mao Zedong föddes. Men eftersom festföremålet redan 1976 begav sig för att träffa Marx, som de kinesiska kommunisterna brukar kalla det, lär han få fira födelsedagen någon annanstans. Om han emellertid för ett ögonblick fick tillfälle att återvända till Kina anno 1993, skulle han säkert förundras över den roll han fått i dagens samhälle.
Kineserna har nämligen återuppväckt honom och en andra kult kring honom har vuxit fram. Hans porträtt hänger i taxibilar och bussar, och de gamla kulturrevolutionära sångerna som hyllar honom ges ut på band i upprockade versioner. ”Östern är röd” hörs på karaokebarerna. Gamla mönsteroperor som Röda kvinnokompaniet spelas på nytt. Att ta sig in och titta på Mao i minneshallen på Himmelska fridens torg, vilket tog fem minuter för ett par år sedan, kan på grund av köerna nu ta bortåt en timme.
Frågar man kineser om hur den nya kulten uppstått, kan man få en provkarta på historier som alla har det gemensamt att de tillskriver Mao magiska krafter. Enligt den vanligaste versionen inträffade i Kanton en svår krock mellan två bilar, varvid en av de inblandade personerna, som hade en Maobild, klarade sig oskadd. I en annan version körde två bilar bland bergen i Yunnan – en av dem stönade ner i en ravin, medan en annan med en bild av Mao klarade sig. En variant säger att det inträffade en översvämning i Zhejiang som ledde till att böcker dränktes och förstördes; bara bilderna av Mao i böckerna förblev oskadda. Ytterligare en variant talar om en kvinna i Fujian som var obotligt sjuk men som blev frisk efter att ha tapetserat sitt hem med Maobilder. Det finns också berättelser om olika under som sägs ha inträffat efter att någon kastat färg på Maos porträtt på Himmelska fridens port våren 1989. En av dem säger att himlen mörknade och en sandstorm blåste upp, medan en annan säger att ett skyfall tvättade rent porträttet igen.
Frågar man folk varför de har Maos bild får man till svar att den kan hjälpa en att avvärja olyckor, få tur och till och med att bli rik.
Jämför man dagens Maokult med den som bedrevs under kulturrevolutionen är skillnaderna uppenbara. Dagens kult är inte så extrem som den kulturrevolutionära och den omfattas inte av lika många människor. Den är annorlunda både till form och innehåll, men gemensamt för båda är den religiösa dimensionen. Under kulturrevolutionen dyrkades Mao på ett sätt som gav associationer till en religiös kult, även om det i enlighet med den marxistiska doktrinen förnekades att han var gudomlig. Men man behandlade hans bild och hans verk som om de vore heliga och det kunde få mycket allvarliga konsekvenser om någon på minsta sätt råkade vanära dem. Maos lilla röda och andra verk av honom lästes av alla som kunde läsa, och många lärde sig Maos lilla röda utantill precis som kineser i gamla tider lärde sig de konfucianska klassikerna eller som våra förfäder lärde sig katekesen. Texterna i den lilla röda försågs med musik, och en del kineser tävlade t.o.m. om vem som kunde rabbla dem utantill fortast. Rödgardister kunde stoppa folk ute på stan för att kolla om de hade boken med sig eller för att hålla ”katekesförhör” med dem. Den som inte kunde sin läxa kunde hållas kvar för att studera med rödgardisterna innan de släpptes.
Efterhand växte det fram ceremonier till Maos ära, som påminde om religiösa riter. På arbetsplatser inledde man dagen med en 5–10 minuter lång ceremoni som kallades zao qing shi – ”den tidiga bönen om instruktioner”. Man ställde då upp sig framför Maos bild med en ceremoniförrättare främst. Denne inledde med att säga: ”Låt oss först tillsammans vördnadsfullt önska vare store lärare, vår store ledare, vår store befälhavare, vår store rorsman, vår allra, allra, allra rödaste sol i våra hjärtan, ordförande Mao, ett långt, långt liv!” De övriga svarade då i kör: ”Ett långt, långt liv” tre gånger. Sedan följde: ”Låt oss vördnadsfullt önska vår aktade och älskade vice ordförande Lin (Biao) god hälsa!” varpå kören fyllde i ”Evig hälsa” tre gånger. Därefter kom hyllningar till Maos hustru: ”Lär av kulturrevolutionens stora banerförare kamrat Jiang Qing!” som följdes av körens: ”Lär av kamrat Jiang Qing! Heder åt kamrat Jiang Qing!”.
Efter dessa vördnadsbetygelser tog instruktionerna vid, d.v.s. ceremoniförrättaren läste upp något lämpligt stycke ur Maos lilla röda som kunde ha anknytning till dagens uppgifter. Det hela avslutades med att alla sjöng en sång, ”Vördade och älskade ordförande Mao, den röda solen i våra hjärtan”. Till lunch kunde det förekomma en zhong duizhao, en ”jämförelse mitt på dagen”, då man kontrollerade att det som skulle göras stämde med Maos tänkande. Innan man gick hem var det så dags för alla att samlas igen framför Maos porträtt för en wan huibao, en ”sen rapport”. Då avgavs en rapport om t.ex. produktionen, i den mån det fanns något att rapportera. Annars önskade man bara Mao, Lin Biao och Jiang Qing detsamma som på morgonen och gick hem.
Hemma hölls vanligtvis inte några ceremonier, men det förekom i vissa familjer att man till middagen hade en liten ”bordsbön” då man önskade Mao ett långt liv och även tackade honom för att man åt bättre nu än förr. Till den 26 december fick alla också en tilldelning av nudlar gjorda på extra fint mjöl, för att fira Maos födelsedag och önska honom ett långt liv. Nudlar är p.g.a. sin längd en symbol för långt liv i Kina, och äts därför bl a på födelsedagar.
Maos egen reaktion på den hänförelse och dyrkan han väckte var till en början blandad, men på äldre dagar kom han att ha allt färre invändningar mot den. Även om Mao var kritisk mot mycket i det traditionella kinesiska samhället var han också präglad av dess föreställningar och var medveten om att folket var präglat av dem. I det gamla samhället hade kejsaren i egenskap av son till den högsta makten, himlen, en närmast gudomlig status. Självklart insåg Mao att han genom att knyta an till denna tradition och låta sig upphöjas till en liknande status fick en maktposition som gjorde det lättare för honom att besegra sina motståndare, inte minst när maktkampen inom partiet intensifierades under sextiotalet.
Med kulturrevolutionen nådde dyrkan av Mao sin kulmen, men det kom också att bli den period då en stor del av det kinesiska folket började ifrågasätta Mao och den socialistiska väg han slagit in på. Efter hans död 1976 dröjde det inte länge förrän Deng Xiaoping kom till makten, och med honom inleddes den reformpolitik som fortfarande pågår. Mao och hans tänkande förkastades inte helt – då hade inte blivit något kvar av kommunistpartiets legitimitet. Men genom att skilja på personen Mao och hans tänkande kunde både Maos avgörande insatser för revolutionen, och partiets legitimitet att fortsätta styra, men nu med en annan inriktning, bekräftas. I Resolution on CPC History som gavs ut 1981 slog partiet fast att Maos positiva insatser vida översteg hans negativa. Samtidigt omdefinierades hans tänkande till att vara ”en kristallisering av det kinesiska kommunistpartiets kollektiva visdom, till vars utveckling många framstående ledare inom partiet lämnat betydande bidrag”.
När resolutionen publicerades hade de flesta yttre spåren av Maokulten försvunnit. Porträttet av Mao på den Himmelska fridens port fick vara kvar, liksom en del jättestatyer av honom, men annars inte mycket. Under mina år i Kina 1979–81 såg jag bara en enda person som bar Maomärke, en utvecklingsstörd man som gick och sopade på järnvägsstationen i Nanjing. Trots detta har alltså en ny kult uppstått, även om den skiljer sig från den som förekom under kulturrevolutionen. Då dyrkades han som en närmast gudomlig frälsargestalt, vars lära man också hängivet trodde på. Idag dyrkas han snarare som en traditionell kinesisk gud som man vänder sig till för att få skydd mot olyckor.
Precis som butiks- och restaurangägare förr hade sina speciella skyddsgudar och altare i sina lokaler, finns det idag privata butiker och restauranger som har bilder av Mao eller t.o.m. altare till honom. Folk knäfaller framför Mao på ett sätt som påminner om det som förekommer framför gudarna i buddhistiska tempel. De klockor och tofsar som nu hänger under bilderna på Mao ger även de associationer till tempel. Imitationer av gamla guldtackor, s.k. yuanbao, som hänger under hans bild antyder att de kan hjälpa en att bli rik.
Man kan fråga sig vad som bidragit till att Mao nu på nytt blivit föremål för en kult. Någon entydigt förklaring finns inte, och talar man med kineser får man olika svar. En framstående språkvetare jag frågade ansåg att det är inflytelserika personer som av politiska skäl satt igång kulten i syfte att angripa Deng Xiaoping och hans politik. Att kulten började ungefär samtidigt som Deng hamnat på defensiven efter massakern 1989 skulle tala för detta. Själv är jag skeptisk till denna förklaring, eftersom den påminner om kinesiska makthavares traditionella tendens att se alla spontana folkliga manifestationer som konspirationer av politiska motståndare. Däremot är det nog riktigt att vissa personer på högre poster på olika sätt försöker dra nytta av kulten därför att de sympatiserar med Maotidens politik.
Andra jag talat med betraktar snarare kulten som spontant framvuxen, sedan privatföretagare börjat tillverka bilder på Mao igen. De menar att folk inte längre kan manipuleras till att hylla sina ledare på samma sätt som tidigare. Men någon form av politiskt innehåll finns det trots allt i kulten. Det är uppenbart att många människor, även om de inte skulle vilja återvända till det slutna samhälle som fanns under Maos tid, känner en viss kluvenhet inför det Kina som växt fram under Deng Xiaopings ledning. Borta är den idealism och osjälviskhet som många anser präglade Kina under framför allt femtiotalet men även senare under Mao. I stället är det korruptionen, egoismen och intresset för att tjäna pengar som dominerar. Från den konfucianska traditionen övertog Mao den starka tron på individens moraliska fostran som det centrala när man vill bygga ett gott samhälle. Eftersom detta är en så viktig del av det kinesiska arvet känner många kineser en tomhet och brist på ideal i dagens Kina. Dessutom anser säkert många att Mao, oavsett den politik han bedrev, var en stark ledare och en stor personlighet, vars karisma Deng och de nuvarande ledarna inte har någon motsvarighet till.
Denna starka personlighet har nu inträtt i de traditionella gudarnas pantheon och blivit en skyddsgud främst för de människor, chaufförer och privatföretagare av olika slag som tillhör reformpolitikens vinnare, och som kunnat berika sig tack vare Deng Xiaoping. Att dessutom denne Mao, som enligt vad hans livvakt berättar i en nyutkommen bok, Mao Zedong, Man, Not God, hatade pengar så till den grad att han vägrade ta i dem, nu blivit ett slags rikedomens gud är bara ytterligare ett exempel på historiens ironi.

One Response to Mao – Gud på nytt

Malmö kulturhistoriska förening