Största turistgruppen kommer från Taiwan

Anta att någon för fem år sedan sagt att 1989–90 skulle taiwanesema inte bara utgöra den största turistgruppen i Folkrepubliken Kina utan också investera där i en utsträckning som överträffade amerikanerna och japanerna. Vi kan föreställa oss vilken skepsis ett sådant påstående skulle ha mötts med. Men nu är vi där och bakgrunden till att det blivit så är framför allt den snabba ekonomiska utvecklingen och de stora politiska förändringarna på Taiwan de tre–fyra senaste åren. Innan han dog 1988 hann president Chiang Ching-kuo genomföra ett antal reformer som bidrog till den utveckling vi nu kunnat följa. Det militära undantagstillstånd som rått på ön sedan 1949 upphävdes i juli 1987. Samma år blev det också tillåtet för taiwaneser att resa till Folkrepubliken Kina på fastlandet och det blev också tillåtet att importera icke-politisk litteratur därifrån. Detta var tydliga tecken på att regeringen på Taiwan började ta på sig en ny och aktivare roll i förhållandet till fastlandet. Därifrån hade det redan under en längre tid sänts ut trevare för att åstadkomma en återförening mellan de båda parterna. Att Taiwan är en del av Kina är ju båda överens om, problemet har bara varit att både Folkrepubliken Kina på fastlandet och Republiken Kina på Taiwan har ansett sig vara den legitima regeringen för hela Kina. Trots att Folkrepubliken Kinas kommunistiska regering haft kontroll över det kinesiska fastlandet sedan 1949, då nationalisterna under Chiang Kai-shek fördrevs till Taiwan, dröjde det till 1971 innan FN erkände den som Kinas legitima regering.
När det sedan slutligen också stod klart att USA skulle erkänna Peking började Folkrepubliken sända ut sina inviter till Taiwan. Den 1/1-79, samma dag som USA: s erkännande kom, deklarerade den Nationella Folkkongressen i Peking att man skulle respektera status quo på Taiwan vid en kommande återförening. Samma månad förklarade Deng Xiaoping också att man skulle sluta tala om att ”befria Taiwan”. 1982 började så Deng att föra fram formeln ”ett land, två system” som ett sätt att lösa inte bara Hongkongs och Macaos återförening med Kina utan också Taiwans. I den nya konstitutionen som antogs samma år talas det också i artikel 31 om att s k Speciella administrativa regioner med ett annat politiskt-ekonomiskt system än övriga Kina får inrättas. Dessa regioner får i Hongkongs och Macaos fall behålla det egna systemet i minst 50 år och för Taiwans del har man utlovat minst 50 år plus rätten att behålla sina egna militära styrkor.
När nu avtal om Hongkongs och Macaos återgång till Kina redan skrivits (1984 bestämdes att Hongkong skall återgå 1997 och 1987 bestämdes att Macao skall återgå 1999), har Taiwan kommit i centrum för intresset. På fastlandet är ledarna angelägna om att nå en snar uppgörelse, eftersom det i ledningen på Taiwan fortfarande finns kvar många personer med starka band till fastlandet. Om frågan drar ut på tiden befarar man att Taiwan och fastlandet skall glida alltmer isär och att kraven på ett självständigt Taiwan skall växa sig allt starkare på ön.
På Taiwan har regeringen länge ställt sig kallsinnig till inviterna. Den har talat om att återerövra fastlandet och om att återförena Kina med Sun Yat-sen’s tre folkliga principer som ideologi. Den har också deklarerat en tre-nej-politik mot fastlandet d v s nej till kontakter, nej till kompromisser och nej till förhandlingar. Men efter förändringarna 1987 har den successivt börjat lansera egna formler för en eventuell återförening: först var det ”ett land, två regeringar”, som dock förkastats av Peking, och därefter ”ett land, två områden”, som ännu inte har mötts av någon respons från Peking. Den nuvarande presidenten Lee Teng-hui har, efter att han omvalts till president i maj i år, också förklarat sig vara beredd att överge tre-nej-politiken om fastlandet genomför en demokratisering av politiken och liberalisering av ekonomin, slutar att hota med en militär invasion av Taiwan och upphör med att förhindra Taiwans inträde i internationella organisationer.
Trots att tre-nej-politiken fortfarande gäller som den officiella är det uppenbart att avsteg från den redan har gjorts. Kontakter och kompromisser är idag en realitet. Inom idrotten har Taiwan sedan länge accepterat att tävla under namnet Chinese Taipei, sedan Folkrepubliken fick överta Taiwans plats i Internationella olympiska kommittén 1979. Idrottsmän från båda sidor tävlade mot varandra först utanför Kina, men sedan 1988, då Taiwan förklarade att man skulle delta i Asiatiska spelen i år i Peking, har idrottsmän från Taiwan också deltagit i tävlingar på fastlandet. Praktiskt taget inga idrottsmän från fastlandet har tillåtits besöka Taiwan än så länge. Om Taiwan vill arrangera Asiatiska spelen 1998, som det har talats om, måste man dock ändra sig på den punkten.
Cirka en halv miljon taiwaneser har sedan 1987 besökt fastlandet och efter massakern har de utgjort den största turistgruppen. Däremot får kineser från fastlandet bara besöka svårt sjuka släktingar eller närvara vid begravningar på Taiwan. Drygt 5 000 har utnyttjat den möjligheten. Till och med på regeringsnivå har isen börjat brytas. I fjol i maj deltog finansministern på Taiwan, Shirley Kuo, i Asiatiska utvecklingsbankens möte i Peking. Hon stod, till vissa taiwanesers förtret, även kvar när Folkrepublikens nationalsång spelades, däremot protesterade hon mot att Taiwan tvingades delta i mötet under beteckningen Taipei, China. Till detta kommer att president Lee Teng-hui i år deklarerat att han skall besöka fastlandet inom sex år. Handeln mellan de båda parterna och de taiwanesiska investeringarna på fastlandet har ökat snabbt de senaste åren. Fortfarande är emellertid den officiella politiken på Taiwan att detta skall ske via tredje land, oftast Hongkong. Investeringarna bör också gälla små och medelstora företag som inte är högteknologiska.
Därför väckte det missnöje från regeringen när Taiwans främste industrimagnat Wang Yung-ch’ing förklarade att han skulle bygga en storskalig petrokemisk fabrik i Xiamen (Amoy) på fastlandet. För närvarande verkar det som om projektet lagts på is, men det belyser ett dilemma för de taiwanesiska myndigheterna. Efter den kraftiga uppskrivningen av den taiwanesiska dollarn, de höjda lönerna och markpriserna, samt de skärpta miljökraven på denna förorenade ö har många arbetsintensiva företag med mindre avancerad produktion flyttat utomlands fr.a. till Sydostasien men också till fastlandet. Regeringen stöder nu en övergång till högteknologisk produktion på ön och accepterar delvis utflyttningen, men den vill inte se att allt för stora investeringar sker på fastlandet. En sådan utveckling i kombination med ökad handel skulle kunna göra Taiwan alltför beroende av fastlandet. Det finns också en rädsla för att man genom sina ekonomiska insatser hjälper en blivande konkurrent. Därför kommer Wang kanske att få bygga sin fabrik på Taiwan trots de miljöproblem det innebär.
Regeringen försöker uppenbarligen skaffa sig kontroll över relationerna till fastlandet även om det kommer att bli svårt. De flesta liberaliseringsbeslut den har tagit när det gäller kontakterna med fastlandet har inneburit att den har legaliserat något som redan varit ett faktum. Samtidigt som utbytet mellan de båda parterna ökar pågår också en intensiv konkurrens på flera områden.
På det diplomatiska planet har det skett mycket sedan i fjol. Genom sin ekonomiska styrka, som möjliggjort upprättandet av ”Fonden för ekonomiskt samarbete och utveckling i utlandet”, har Taiwan lyckats uppnå diplomatiskt erkännande från en del mindre stater såsom Grenada, Belize, Liberia, Lesotho och Guinea-Bissau. Detta har lett till att Folkrepubliken Kina har brutit förbindelserna med dessa. Trots detta är det emellertid Folkrepubliken som tagit hem de största segrarna i det diplomatiska spelet. Saudiarabien har, efter några års smörjning från Peking med t.ex. vapen, ekonomiskt förmånliga inköp och träning av idrottsmän, nu erkänt Folkrepubliken. Med tendenserna till närmande mellan Nord-och Sydkorea och Folkrepublikens snabbt ökande handel med Sydkorea (den är nästan tio gånger större än med Nordkorea) är det nog bara en tidsfråga innan Sydkorea går över från Taipei till Peking. Nyligen beslöts att de båda skulle upprätta halvofficiella handelskontor i Seoul respektive Peking.
Kvar bland de stora nationerna som erkänner Taipei blir då bara Sydafrika, övriga av de 27 som har förbindelser med Taiwan är mindre stater. På Pekings pluskonto för året finns också att Indonesien efter 23 års avbrutna förbindelser nu återupptagit dessa, vilket fått till följd att även Singapore beslutat erkänna Peking. Peking har nu diplomatiska förbindelser med 137 stater.
Medan regeringen på Taiwan har gått över till en s.k. flexibel diplomati, som innebär att den accepterar att medverka tillsammans med Peking i internationella organisationer under annat namn än Republiken Kina och att den inte längre kräver att de länder man har förbindelser skall ta ställning mot Peking, har Peking intagit en betydligt rigidare hållning. Den har kritiserat Taiwans flexibla diplomati och hävdat att den i praktiken är en två-Kina-politik. Peking själv godtar inte att länder har diplomatiska förbindelser med Taiwan och motarbetar stundtals också dess inträde i internationella organisationer. Det tydligaste exemplet är GATT där Folkrepubliken krävt att få bli medlem innan Taiwan släpps in. GATT har försatts i ett dilemma nu när Taipei i år, fyra år efter Peking, har sökt om medlemskap, för egentligen uppfyller ju Taiwan andan i GATT:s bestämmelser bättre än Folkrepubliken Kina.
Medan regeringen i Peking har tagit hem segrar på det diplomatiska området har den akterseglats ordentligt på det ekonomiska och inrikespolitiska området. I fråga om ekonomisk utveckling så ökar bara klyftan. Taiwan är i dag världens 12:e handelsnation och har världens näst största reserv av utländsk valuta. Den genomsnittliga inkomsten per person är 15 gånger högre på Taiwan än på fastlandet. Även om förutsättningarna på Taiwan varit gynnsammare än på fastlandet, är det uppenbart att det inte räcker som förklaring till skillnaderna. Den ekonomiska politiken har också varit en avgörande faktor.
När det gäller utvecklingen mot demokrati har Taiwan också skaffat ett klart försprång inte minst genom de senaste tre-fyra årens utveckling. Världens tidigare längsta undantagstillstånd har upphävts och valsystemet har utvecklats i demokratisk riktning, även om en del ännu återstår att göra. Verkliga oppositionspartier, och inte skenbara som de på fastlandet, har legaliserats. Pressfriheten har ökat betydligt och domstolarna har visat prov på större oberoende än de på fastlandet, vilket visas av att de t ex kunnat tvinga fram en justitieministers avgång. Den avgörande makten på Taiwan ligger inte heller i händerna på ett gäng gubbar på över 80 år, som kan dö vilken dag som helst, utan hos en något yngre generation politiker som fortfarande är vitala. När studentdemonstrationer pågick på Taiwan under sex dagar i mars i år, tog också presidenten Lee Teng-hui väl vara på tillfället att demonstrera att han inte var lika hänsynslös som sina kollegor på fastlandet. Han gick ut och talade med studenterna och gick också med på deras krav att hålla en speciell konferens om den nationella politiken. Denna avhölls i somras.
Men även om Taiwan har ett mer demokratiskt system än det på fastlandet så har inte regeringen i Taipei velat ge ett obetingat stöd åt demokratiförespråkama på fastlandet. Massakern fördömdes visserligen även om det dröjde och man har också låtit vissa kända dissidenter från fastlandet hålla sammankomster på ön. Men det har efterhand visat sig att Taipei undviker att uppträda alltför utmanande mot Peking. Båten med dissidenter, ”Frihetsgudinnan”, som kommit ända från Frankrike för att bedriva sändningar till fastlandet, fick inte det stöd på Taiwan som man hoppats på. I andra fall har dissidenter från fastlandet som kommit till Taiwan skickats tillbaka hem.
Det är uppenbart att man på det redan tättbefolkade Taiwan inte vill ha en stor ström av folk som av ekonomiska eller politiska skäl söker sig från fastlandet. Människor tar sig likväl över illegalt från provinsen Fujian tvärs över sundet. Vid två tillfällen, i samband med att sådana personer skickats hem igen, har det inträffat båtolyckor med många dödsfall som har lett till anklagelser mot Taiwan från myndigheterna i Peking. Taiwanregeringen fortsätter däremot med att ge avhoppande flygare från fastlandet rikligt med guld i belöning, en praxis som Peking har sagt att man skall sluta med när det gäller avhoppande flygare från Taiwan.
Vi ser alltså att kontakterna mellan de båda parterna är laddade och rymmer många komplikationer. Det historiska arvet med långa perioder av både psykologisk och verklig krigföring mellan Kommunistpartiet och Nationalistpartiet (det styrande partiet på Taiwan som tidigare styrde på fastlandet) gör att misstroendet mellan parterna är mycket starkt. När nu Kommunistpartiet driver på för en tredje samarbetsperiod – de tidigare inträffade 1924–27 och 1937–45 – så är det inte så konstigt att Taiwanregeringen förhåller sig tveksam. Den extrema ombytlighet som präglat Kommunistpartiet under dess tid vid makten bidrar också till detta. Samtidigt är det ingen tvekan om att ett fungerande samarbete skulle gagna båda parter. Från Taiwans sida är man inte lika angelägen om att påskynda processen. Man räknar med att utbytet i nuvarande former tjänar till att visa den taiwanesiska modellens överlägsenhet och att denna modell skall bidra till att Kommunistpartiet faller i Kina precis som på andra ställen i världen. I stället för att tala om en militär återerövring av fastlandet talar man numera hellre om fredlig omvandling. Peking å sin sida använder sig av en blandning av hot och lockelser.
Taiwaneser som investerar på fastlandet välkomnas varmt och erbjuds förmånliga villkor, även om investeringarna inte i första hand har satsats på tillverkning av de avancerade produkter som Peking helst skulle velat ha. Ett mer kuriöst exempel på hur man anstränger sig för taiwaneserna kan man se utanför Xi’an. Vid den plats där Chiang Kai-shek 1936 greps av två av sina egna generaler och tvingades gå med på att samarbeta med kommunisterna mot Japan finns en paviljong som tidigare hette ”Paviljongen där Chiang greps”. Denna har nu döpts om till den fantastiska eufemismen ”Den väpnade inlagans paviljong” för att inte verka stötande för de taiwanesiska turisterna. För många av dessa är nämligen Chiang fortfarande en vördad ledare.
För Folkrepubliken har det förstås efter massakern och västvärldens svalnade intresse för Kina blivit ännu mer angeläget att få dit sina bröder och systrar från andra sidan sundet. Ett Taiwan som blir allt mer ekonomiskt beroende av fastlandet är förstås lättare att tvinga till en återförening på Pekings villkor. Vid sidan av de fredliga trevarna finns dock hela tiden det militära hotet i bakfickan. Peking förklarar att man inte kan avstå från det eftersom det finns grupper som förespråkar ett självständigt Taiwan på ön. Dessa som enligt opinionsundersökningar utgör 16,2  av befolkningen finns i organiserad form fr.a. hos ”Nya strömningen”, en minoritetsfraktion inom det största oppositionspartiet, Demokratiska framstegspartiet. Peking känner sig också osäkra på var Lee Teng-hui står i denna fråga. Man befarar att Lee, som är äkta taiwanes d.v.s. han tillhör inte dem som kom till Taiwan först med flykten från fastlandet, kanske inte är lika hängiven återföreningsförespråkare som de som kom dit efter 1949. För att visa att han menar allvar har Lee bl.a. nyligen inrättat en kommitté för nationens enande som han själv skall leda. Trots detta fortsätter misstron på båda sidor och den verkar också att ha ökat påtagligt på senaste tiden. Självklart föredrar båda parter en fredlig lösning, men inte minst med tanke på vad som hände i Peking i fjol, vågar man inte helt utesluta den militära lösningen. Deng Xiaoping lär enligt Hongkongtidningen Zhengming ha sagt internt att frågan måste lösas inom fem år. En sådan tidspress bidrar knappast till att underlätta en fredlig lösning. Skulle Peking inbilla sig att man kan ta hem en militär promenadseger, därför att man vann 1949 över nationalisterna med mycket sämre materiella förutsättningar än nu, kan man göra en allvarlig felbedömning. Skillnaden mellan då och nu är att Nationalisterna, som då hade förlorat sitt anseende på fastlandet, nu delvis har reparerat detta genom framgångar på Taiwan. För Kommunistpartiet är det precis tvärtom; det förtroende partiet åtnjöt 1949 har man genom 40 års politik på fastlandet förbrukat nu. Ett krig skulle, förutom det kompakta motstånd det skulle utlösa på Taiwan, även kunna utlösa krafter på fastlandet som Kommunistpartiet inte skulle kunna kontrollera. Det är riskabelt att starta ett krig om man inte har sin egen befolkning med sig. Det kan kanske vara dags för gamlingarna i Peking att ta fram det över 2000 år gamla verket Krigskonsten som tillskrivits Sun Zi och begrunda om man har följt vägen (dao) i sitt styre och om man har folket med sig. Det är nämligen en avgörande faktor i krig enligt detta verk.

One Response to Största turistgruppen kommer från Taiwan

Malmö kulturhistoriska förening