Studenter mot maktägare

Ett år har gått sedan den studentrörelse som skakade Kina krossades i blod. Vi här i Väst fick då med egna ögon se vilken brutalitet makthavarna i Kina kan utveckla när de känner sig hotade. Och hotade kände de sig uppenbarligen av studenterna och det stora antal sympatisörer som dessa lyckades mobilisera under de här veckorna.
Tydligare än tidigare fick vi också se att det nu definitivt råder ett nytt förhållande mellan kommunistpartiet och studenterna. Bortsett från de senaste åren, har nämligen studenternas politiska engagemang sedan 1949 kunnat kanaliseras genom kampanjer som partiet själv startat. Kulturrevolutionen är ett välkänt exempel.
Det som hänt på 80-talet är att studenterna dragit igång egna politiska rörelser där de uttryckt missnöje med kommunistpartiets politik. Studentrörelsen i slutet på 1986, som ledde till generalsekreteraren Hu Yaobangs fall, gav ett förebud om vad som skulle komma i fjol. Allt talar också för att studenterna kommer att fortsätta att vara en oppositionell kraft som kommunistpartiet ser som ett hot mot sin egen maktställning.
Därmed är studenterna också definitivt tillbaka i den roll de hade innan kommunisterna tog makten i landet 1949. Under perioden 1919-49 genomförde nämligen studenterna en mängd aktioner, varav ett 30-tal i relativt stor skala. De var riktade mot den tidens makthavare: först krigsherrarna som dominerade Kina fram till 1928 och sedan Chiang Kai-shek och hans nationalistparti. Kommunisterna hade då en mycket positiv syn på studenterna: Mao talade t.ex. 1947 om dem som den andra fronten i kampen mot Chiang Kai-shek; den första utgjordes av Folkets befrielsearmé.
Det som studenterna fr.a. vände sig mot under de här 30 åren var de utländska makternas starka inflytande i Kina och de olika egna regimernas eftergivenhet mot dessa makter. Att dessa kinesiska regimer samtidigt kunde vara skoningslösa mot det egna folket väckte också vrede.

Fjärde-maj-rörelsen
Det var just de utländska makternas privilegier i Kina och den kinesiska regimens eftergivenhet som utlöste den första studentrörelsen, den s.k. Fjärde-maj-rörelsen 1919. Bakgrunden till den var följande: i Versailleförhandlingarna bestämdes det att Japan skulle få ta över de tyska privilegierna i Shandongprovinsen, trots att Kina tillhörde segrarmakterna. Detta ledde till att 3 000 studenter tog sig till platsen framför Tiananmen (Himmelska fridens port) för att protestera mot beslutet och den egna regimens svaghet. Den här platsen, som öppnats för allmänheten efter kejsardömets fall några år tidigare, blev nu för första gången centrum för en proteströrelse, något som skulle komma att upprepas många gånger senare. Fjärde-maj-rörelsen kom att få ett stort gensvar hos den kinesiska stadsbefolkningen över hela landet. Den tvingade slutligen den kinesiska ledningen till reträtt och ledde till att Kina inte skrev under Versaillefördraget.
Men krigsherrarna, som styrde landet då, kunde inte slå sig till ro trots detta. Under 20-talet utbröt ett antal nya protestaktioner där studenter, ibland i samarbete med andra grupper, visade sitt missnöje.

18 mars-massakern
Den mest kända av dessa inträffade 1926 och slutade i ett blodbad som fick namnet 18-mars-massakern. Omkring 50 personer dödades i samband med en manifestation som riktades mot den utländska inblandningen i Kina och den ledande krigsherren Duan Qiruis regim. Då liksom 1989 kom myndigheternas brutala ingripande som en chock för de deltagande. Kinas mest kända moderna författare, Lu Xun, vars egna studenter dödades vid detta tillfälle, kallade den 18 mars för ”den mörkaste dagen sedan republiken grundades”. Det var första gången en studentdemonstration slutade i ett blodbad; tidigare hade studenter bara skadats i samband med ingripande från myndigheterna. Antalet döda vid detta tillfälle kom också att bli högre än vid någon annan studentdemonstration före 1949.

Protester mot Chiang
Trots att Kina fick en ny regim 1928 ledd av Nationalistpartiet med Chiang Kai-shek i spetsen, hade dock inte studenterna spelat ut sin oppositionella roll. Det utländska inflytandet i landet fanns kvar och hotet från Japan blev starkare för var dag.
1931 ockuperade Japan nordöstra Kina och året därpå utropades området som en ny stat med namnet Manchuriet (Manchukuo). En marionettregim under ledning av den siste kejsaren Pu Yi sattes sedan in, men makten låg hos japanerna. Som följd av ockupationen utbröt nya studentdemonstrationer i december 1931, denna gång fr.a. koncentrerade till den nya huvudstaden Nanjing. De riktade sig både mot Japan och mot Chiang Kai-sheks eftergivenhet i förhållande till japanerna. Kulmen nåddes den 17 december då drygt 30 000 studenter från olika delar av landet demonstrerade i Nanjing. Demonstrationen slutade med ett blodbad: drygt 30 studenter dödades i den s.k. Massakern vid Pärlbron .

9 december- rörelsen
Studenterna lät sig dock inte avskräckas någon längre tid av detta, l december 1935 kom nästa stora manifestation mot Chiang Kai-shek och japanerna. När det stod klart att Chiang var beredd att samtycka till att skapa ytterligare ett Japankontrollerat område i norra Kina med Peking (eller Beiping som det hette då) som centrum, utbröt nya demonstrationer. De kom att bli de mest omfattande som förekommit i Peking dittills. Både den 9 och 16 december drog stora demonstrationståg genom staden och båda gångerna möttes de med våld, dock utan dödlig utgång. Slutresultatet blev att man lyckades förhindra att Chiang gav sitt samtycke till Japan.
Men Chiang ställdes nu inför nya krav. Hans politik dittills hade varit att sätta kampen mot kommunisterna framför den mot Japan. Han hade t.o.m. förklarat att det var olagligt att kritisera Japan. Drygt ett år senare blev emellertid samarbetet med kommunisterna ett faktum sedan Chiang tillfångatagits av två av sina egna generaler och tvingats ompröva sin ståndpunkt.
Detta samarbete kunde dock inte hindra japanerna från att lägga under sig stora delar av Kina strax efter. På sommaren 1937 började deras invasion i full skala och det dröjde till 1945 innan de tvingades lämna landet.

Nya protester mot Chiang
När japanerna försvunnit inleddes förhandlingar mellan nationalisterna och kommunisterna men det stod ganska snart klart att ett nytt inbördeskrig stod för dörren. Detta kom att leda till en ny serie demonstrationer från studenterna. Julen 1946 kom de att riktas mot amerikanska truppers närvaro i Kina, sedan två amerikanska soldater våldtagit en kvinnlig student från Pekinguniversitetet. Men i huvudsak handlade det om protester mot inbördeskriget och den inflation och svält som följde i spåren på det, samt mot Chiangs förtryck. Även några av dessa demonstrationer slogs ned med våld och drygt 10 personer dödades sammanlagt.

Jämförelser
Om vi jämför studenternas synpunkter i fjol med de som fördes fram före1949 så finner vi att det finns både likheter och skillnader. Krav på mindre förtryck och ett mer demokratiskt styresskick har funnits med ända sedan 1919, då ”demokrati” och ”vetenskap” var några av nyckelorden.
Men i inställningen till utlandet finns det en skillnad. Tidigare var den av förklarliga skäl betydligt mer negativ p.g.a. det inflytande och den ställning utlänningarna hade i Kina. Visserligen är japanerna fortfarande inte speciellt populära, men överlag ser studenterna idag snarast utlänningarnas närvaro i landet som en tillgång i kampen för ett mer demokratiskt samhälle.
Om man sedan jämför myndigheternas agerande vid studentdemonstrationerna före 1949 med fjolårets, så blir bilden inte smickrande för kommunistpartiet. Trots att kommunisterna alltid beskrivit krigsherrarna och Chiang som blodtörstiga förtryckare måste man konstatera att de senare framstår som småhandlare jämfört med Deng Xiaoping och hans kamrater. Av de studentdemonstrationer som förekom före 1949 slogs elva ned så hårt att skador eller dödsfall inträffade. Sammanlagt dödades mindre än hundra personer, i fjol rörde det sig om minst tusen, förmodligen åtskilliga tusen. Den enda trösten för Deng är att han kanske kan få komma in i Guiness rekordbok, för trots att han har rivaler i grannstaterna, är det frågan om det funnits någon studentrörelse i världen som krossats så brutalt och med så många offer som den i Kina i fjol.

One Response to Studenter mot maktägare

Malmö kulturhistoriska förening